133 På promenad med Opredo vid kanten av en stor skog

Det tog tid innan alla arton nallarna hade kommit ner till entréplanet. Till slut var alla där och Opredo frågade dem då på sin något sjungande dialekt om de var klara för en lufspromenad. Nallarna nickade instämmande och Opredo förde dem ut ifrån slottet där de bott en natt och en dag och redan upplevt äventyr. De lufsade vid kanten av en stor skog och Opredo berättade för dem att inne i skogen var det fullt av näsbjörnarna både sådana som hade vit nos och de som inte hade det. För att alla nallarna skulle höra vad Opredo berättade, så hade han en liten mikrofon fäst vid sin skjortknapp. Trafiken omkring dem var öronbedövande och det bromsades och tutades överallt  så det var nästan svårt att koncentrera sig på att hänga med i lufsandet. De skulle nu gå ini skogen som de gått vid kanten av, det var mycket viktigt att höra på vad Opredo hade att säga nu. Han berättade för dem att i skogen var det fullt med olika sorters vilda djur och några djur kanske redan låg och lurpassade på dem uppifrån någon gren. De tittade ängsligt upp mot en lärk, vad var det för mörk skugga som svängde fram och tillbaka där uppe. Visst var det väl ett djur som var beredd på att ta ett språng ner till dem. Svitch så hade djuret hoppat ner på marken och dess stora gula ögon lyste på dem, en vit tiger var det allt. Plums ville fråga djuret om hur det var att bo därinne, men allt han fick ur sig var en harkling. Sedan var den vita tigern borta med ett nafs. Några andra djur mötte de inte och snart var det dags att återvända till slottet. De skulle ju faktiskt hinna med att vila sig också innan de på kvällen skulle uppträda på Buenos Aires konsertsal.