32 Svartbjörn och Svarto sår ...

Svartbjörn och Svarto fick åka hem i regnväder och det var tur att det fanns en presening på sidovagnen som de kunde skydda de nyköpta fröerna och jorden med. De hörde på avstånd vargylanden som nästan lät kusliga i det intensiva regnandet. De försökte lyssna om vargylandena kom hemifrån dem eller om de kom längre bort. Äntligen var de hemma och möttes av vargen. Han förklarade för dem att han pratat med sin familj som bodde ganska långt bort och att de undrade om han skulle komma hem snart. Svarto och Svartbjörn tittade på varandra och frågade "vad vill du helst att de kommer hit eller att du återvänder till dem?" Vargen förklarade då att han längtade efter dem, men att han insåg att det kanske inte fanns plats för dem alla hos nallarna. "Hur många är ni?" frågade Svartbjörn. "Vi är fyra vargar, jag och varghonan och två ungvargar" svarade vargen lite tyst. "Säg du till dem att de är välkomna hit, vi ordnar bostad åt dem bredvid jordkällaren." brummade Svarto. Vargen ylade besked till familjen och nu kunde nallarna äntligen gå ini kojan och värma sig vid den sköna vedspisen. "En kopp varm choklad skulle smaka bra nu" tyckte Svarto och Svartbjörn skyndade sig att göra i ordning choklad till dem båda. Han passade också på och frågade vargen, om han ville komma ini värmen men det ville han inte. Vargen tyckte om att vara ute i regn och ruskvädret. Han tyckte att vädret var härligt.Vargen hade redan börjat gräva en stor håla för sig och familjen och han visade den nu för Svartbjörn och Svarto. De blev imponerade av vargens grävande. Svarto och Svartbjörn började också titta efter en lämplig plats att ha pallkragen på där de skulle kunna så sina fröer. Regnandet hade nu upphört och solen tittade åter fram. Nallarna hittade en lämplig plats en bit ifrån  kojan som var lagom vindskyddad men dit solens strålar nådde under större delen av dagen. Först lade de ut en markduk som skulle hindra ogräset som var kvar att tränga igenom. Därefter hällde de på jord och sedan fuktade de jorden med vattenkannan och till slut sådde de krassefröna. För säkerhetsskull täckte de alltsammans med fiberduk och lade på tunga stenar i ändarna så att fiberduken inte skulle blåsa bort. Nu hörde de att det ylade långt borta fast ljudet blev starkare vartefter ju närmare det kom. Vaktvargen gläfste av glädje och sade att det var hans familj som kom. Han var nu nästan klar med varghålan och hälsade dem välkomna när de nu kom springande i full fart.