35 Svarto och Svartbjörn bakar kex. Vargarna går till sjön för att fiska.

Svarto brummade till Svartbjörn "visst är det flera timmar sedan vargfamiljen sprang till sjön?" Svartbjörn nickade och sade "jag tror de har tagit sig ett riktigt långt bad, jag undrar om de fiskade först och badade sedan. Nu har vi inte tid att fundera på dem, vi måste baka Nallekexen och se till att få fram ordentligt med sittplatser till trolleriföreställningen på fredag." Svartbjörn hade gjort upp eld i vedugnen och bakade på plåt efter plåt med läckra Nallekex. Vilken tur att de köpt ordentligt med havregryn, olja och vetemjöl. När de bakat några hundra kex, så gällde det ju också att hitta kartonger eller burkar att förvara alla kexen i. Som tur var hittade de flera tomma burkar i jordkällaren och efter att ha gjort rent dem ordentligt blev de utmärkta för Nallekexen. Dagen hade gått fort och nu började det redan skymma. En skön behaglig värme spred ut sig i kojan och Svarto och Svartbjörn började känna sig lite sömniga. De bestämde sig då för en uppiggande promenad ner till sjön för att titta efter vargfamiljen. De stängde kojan ordentligt och lufsade sedan ner till sjön. Där var det alldeles stilla och inga tasspår syntes av vargar någonstans. Inte på stranden och inte vid den intilliggande skogen. "Vad konstigt" utbrast Svartbjörn "de borde ju synas till här eller lämnat något slags spår efter sig åtminstone" fortsatte han med att säga. Sjöns vågor kluckade mot stranden och inga spår syntes alls av några slags djur. Svartbjörn gick ut på bryggan och tittade på pluppande fiskar men några vargar såg de inte till alls. I den alldeles tysta luften hördes plötsligt ett kvidande läte, det lät precis som om någon jämrade sig. Nallarna försökte lyssna varifrån lätet kom ifrån. - Var det från inne i skogen eller var det vid korsvägen. Det blev alldeles tyst igen och nallarna försökte brumma ett litet brum för att höra om de skulle få något svar på brummet. Visst blev det svar. En kör av vargylanden kom på en gång "Här är vi allesammans i en varggrop som vi föll ner i på en gång, kom genast och rädda oss upp ur den!". Nallarna lufsade försiktigt ini skogen och kom fram till randen av en väldigt stor och djup grop. Vargarna var längst nere i gropen och hade för länge sedan givit upp försöken att komma därifrån på de glashala väggarna. Svarto och Svartbjörn förstod med en gång att hjälp behövdes för att få ut vargarna. Svarto kontaktade Björnens räddningskår som lovade att omedelbart skicka hjälp. Inom några minuter kom de och fällde ner några lätta stegar som vargarna kunde ta sig uppför. Det var bara en ungvarg som skadat sig när han föll ner i gropen och behövde hjälp med att komma uppför stegen. De andra klarade sig själva. Björnens räddningskår undersökte ungvargens ben och såg att det inte var brutet men kanske hade han stukat tassen. De hjälpte honom hem till

varggropen och där började vargarna berätta vad som hänt dem.