363 Möte med en Glasögonbjörn

Nallarna satte sig i ring och skickade runt fiskarna och vattnet till varandra. De var så upptagna med det att de inte märkte att ett djur långsamt närmade sig dem. Plötsligt brummade det till bakom Plasks rygg. Förvånad vände sig Plask om och såg då till sin förtjusning en vacker Glasögonbjörn som tittade på honom. "Vad gör ni här på min mark?" frågade Glasögonbjörnen med sträng röst. "Vi har landat här med vår brumokopter, autopiloten var ställd på Bolivia istället för Chile" svarade Plask med svag röst. "Så går det med sådana nymodigheter" brummade Glasögonbjörnen vidare och slog ut med tassen. Sedan sänkte hon tassen och undrade vad det var som luktade så gott och om hon fick smaka lite på deras mat. De bjöd henne på den torkade fisken men förklarade att de tyvärr inte kunde bjuda på vattnet då de själva hade för lite utav det. Glasögonbjörnen förklarade då att det inte var något problem med vatten, för hon kände till en källa i närheten och hon kunde när som helst hämta nytt vatten till dem. "Här ska ni väl ändå inte stanna i natt, ni får följa med mig hem till min familj och bo hos oss under natten så ska vi se om vi kan hjälpa er att komma till El Trompillo som är en flygplats i morgon". I ett nafs hade Glasögonbjörnen försvunnit upp bland lianerna och nu gällde det för Plask, Plums, Alberto och Panti att bli lika snabba som hon och klättra snabbt uppåt i träden. Högt högt uppe i en trädklyka det vill säga där flera träd växte ihop, hade hon sitt bo och där bodde hennes familj. Det var Glasögonbjörnen och hennes syster samt Glasögonbjörnens nästan nyfödda ungar som var pyttesmå och småbrummade hela tiden. Plask och Plums hade glömt hur små björnungar är när de är små, så de hade roligt av att bara titta på dem när de fick mat av sin mamma. Glasögonbjörnen visade dem till deras sängplatser. Det var inte alls bekvämt och Panti blev orolig för att han skulle ramla ner i huvudet på någon orm om han hängde upp och ner i trädet. "Lugn bara lugn" brummade Glasögonbjörnen "inte ramlar du ner i huvudet på någon orm inte, du får låna min hängmatta och låtsas att du ligger hemma och gungar i den. Alberto lade sig också snabbt i samma hängmatta, men Monchichi tyckte att det var skönast att vara kvar i Plums´ ficka. Det var nu kolmörkt ute och mycket fuktig luft. Sakta gungade hängmattan fram och tillbaka i trädet och nallarna hörde många olika ljud som kom från alla möjliga håll på en gång. Trötta och sömniga somnade de där.