340 Monchichi berättar om sina äventyr

Monchichi harklade sig och berättade att när de plockat de läckra blåbären så hade hon plötsligt känt hur någon andades på henne i nacken. Andedräkten hade varit het, nästan brännande. Hon trodde först att det var Plums men sedan när det var försent så hade hon fått en skymt av Puman. Puman tog henne försiktigt i munnen och bar iväg med henne till sitt bo. Monchichi hade blivit förskräckt då hon i boet sett en mängd hungriga pumaungar. Så fort Puman lämnat henne där, hade hon letat sig fram till öppningen av boet. Pumaungarna var små och hjälplösa och hon förstod att de skulle inte kunna göra henne illa. Öppningen till boet var spärrad med en bräda, men Monchichi hade böjt sig ner och krupit ut. Hon kom direkt ut bland de stora blåbärsbuskarna igen och hon hade till en början inte vågat ropa på Plums då hon trodde att Puman skulle höra henne och komma och ta henne igen. När Glasögonbjörnen hade startat minibussen kände hon igen ljudet av den och då sprang hon till det ljudet och glömde Puman helt och hållet. Puman kom störtande mot henne och  jagade henne och hon sprang rakt fram mot minibussen. Där visste de ju själva vad som hänt då de såg Puman som besviket fick återvända till skogen utan Monchichi. Plums kramade Monchichi och brummade till henne "hädanefter är du bredvid mig när vi mumsar blåbär, så att det inte händer dig någonting". Monchichi nickade till detta brummande nöjd. Vägen som de åkte på blev nu smalare och minibussen fick åka långsammare och långsammare, då det var stora hål i vägbanan. Glasögonbjörnen förklarade att tvåbeningarna i hans land inte alltid hade möjlighet att laga vägen efter de plötsliga och hårda regnen som ofta hände där. Nallarna såg att det fanns fullt med låga små hus med enkla plåttak på efter vägen och de undrade flera gånger hur det såg ut inomhus där. Glasögonbjörnen berättade att själv så bodde han i ett träd i ett bo som han byggt av kvistar och grenar, men om nallarna ville bo på marken så hade han flera kusiner som gärna hyrde ut rum åt dem. Nallarna tittade på varandra, ingen av dem ville bo i träd, tänk om man sov och sedan dunsade ner på marken och kanske rakt i tassarna på en Puma! Nej, de ville mycket hellre bo hos Glasögonbjörnens kusiner. Än skulle det dröja innan de kom fram till hans by.