504 Solcellsdriven snöplog och kana

Plask tittade ut genom fönstret till sin stuga. Han kunde inte tro att det fallit så mycket snö. Det var nätt och jämnt att han kunde se ut. "Plums vi måste skotta oss ut idag, var har vi vår solcellsdrivna snöplog någonstans?" ropade han. "Vabrum!, har vi en solcellsdriven snöplog? Vad härligt! Den vill jag åka med!" "Dummer, man går bakom den och driver snön framför sig förstås". skrattade Plask glatt. Vaktvargen kom springande och med honom var den solcellsdrivna snöplogen. "Den är laddad med alla solceller från i somras och några extra solceller från Spanien". Snöplogen puttrade  lite och nallarna Plums och Plask hjälptes åt med att driva den framför sig och snön blåste upp mot sidorna av den och bildade små vallar. Panti och Albert kom glatt skuttande," kan vi åka kana på vallarna?" undrade Panti. Han satte sig på en vall på baken och åkte ner i ett huj. "Vilken kort backe" utbrast han besviket. Vallen gick dessutom sönder och nå låg all snön som snöplogen vräkt åt sidorna överallt. Plask brummade ilsket åt honom "Så där får du inte göra, hämta nu en snöspade och ta bort all snön igen så att vi kan lufsa här". Pant blev lite ledsen, men han lufsade iväg och kom sedan tillbaka med en snöspade som han började ösa full med snö. Han fick hålla på en bra stund innan snön åter igen hade blivit en vall. Under tiden hade Plask och Plums kört runt på tomten med snöplogen och fått upp fina vallar överallt. Vaktvargen visade Panti och Alberto var någonstans på tomten det var bäst att åka kana. Det visade sig vara alldeles bakom vaktvargarnas gryt, det vill säga platsen där de bodde. Där hade bildats en hög lång backe och där var det fullt med djur som åkte kana på sina bakar. "Se upp i backen, annars får du hundra hål i nacken" ylade småvargarna. Nu blev Panti glad igen och han och Alberto skyndade sig att klättra upp på toppen av backen för att åka ner. Svich vilken fart de fick, snön yrde in i ögonen på dem, men roligt var det. Om och om igen åkte de. Panti fick ont i baken av allt åkande men han ville ändå fortsätta att åka. Plums gav honom och Alberto varsin plastbit att sitta på så att de inte skulle bli så kalla i sina bakar och inte få ont i dem av allt åkande.