468 Panti sjunger till sin syster

Det var mörkt och tyst nere vid sjön och inte heller gick det att se några spår vid stranden. Nallarna var alldeles tysta och försökte höra avlägsna ljud. Polisnallarna började smyga sig omkring på stranden och gick också och kikade in i bastun. Den var förstås alldeles tom nu och dessutom lyste inte ens solcellslamporna så långt att de kunde se om det fanns någon som gömde sig bakom bastun. Panti tyckte att det var alldeles förskräckligt att hans syster kommit bort och han försökte sig på ett franskt läte som han visste att hans syster skulle svara på om hon var i närheten. Det lät som om han brumsjöng "var är du? var är du? svara mig nu, svara mig nu" sjöng han. Sedan väntade han och lyssnade intensivt efter svaret. Visst hördes det något, till och med polisnallarna hörde en svag brumsång ganska nära dem "jag är här men ser inga bär" svarade Pantis syster med svårighet. Nu spetsades polisnallarnas öron ordentligt och de såg och riktade solcellslampan mot en djup mörk skugga. Panti lufsade fram till skuggan och lade sin ena tass på den. "Är det du Syster min som alltid är så fin?" brumsjöng han. Genast började skuggan röra på sig och försökte komma ut ur säcken som den låg i. Nu riktade Polisnallen solcellslampan mot skuggan och böjde sig ner och löste upp en knut som säcken var fastsatt med. Ut ur säcken tumlade Pantis Syster glad och både hon och Panti rusade upp mot tomten. En av polisnallarna klev in i säcken men tog med sig sin mobil. De andra polisnallarna gömde sig bakom bastun och mycket snart fick de höra släpande steg som närmade sig mer och mer. En stor mörk skugga gick fram till säcken för att ta den, men han stannade tvärt då han böjt sig ner för att ta upp säcken. Han kände genast att säcken blivit tyngre än den var förut. "Konstigt, att säcken är tyngre nu än förut" muttrade han. Han gjorde ett nytt försök men blev tvungen att ge upp. Nu rusade Polisnallen som var inne i säcken ut och grep tag i Skuggan.